WMYB del 30
Jag vaknar tidigt av alarmet från mobilen.
Jag puttar bort det stora fluffiga täcket och sätter mig upp i sängen.
Spegeln på väggen mitt emot mig visar ett ruffsigt hår & röda sprängda ögon.
Min mascara var utkletad och jag såg hemsk ut.
Zayn rörde på sig i sängen men han verkade inte vakna.
Jag ställer mig upp och går med långsama steg mot toaletten.
Jag tvättar hela ansiktet med kallt vatten och försöker så gott det går att få bort de gamla sminkresterna.
Zayn kommer in och lutar sig mot dörren.
- Hi.. säger han med sin morgon röst.
Han har helt ruffsigt hår och ser väldigt trött ut.
- Hi.. svarar jag och vänder mig om mot honom.
Han går fram mot mig och ger mig en varm kram.
Jag kramar honom hårt tillbaka.
- Im so sorry that i can't go with you to Sweden, the organizers of the gig wont let me go.. säger han och kysser mig i pannan.
- It's okey, svarar jag och ler så gott det går.
- It hurt me to see you so sad, i want to be with you and be there for you when needed. And now.. because of this damn show, i can't, fortsätter Zayn och jag hör hur han verkligen blir arg.
- Zayn, säger jag och tar mig loss från hans famn. Jag kollar upp i hans ögon. "I'll be alright, i'll promise you. Bea is with me."
Zayn suckar.
- I know.. But i will call you everyday. säger han och kysser mig.
Jag ställer ner väskan och vänder mig om mot Zayn som står bredvid mig.
Såhär tidigt på morgonen är det inte särskillt mycket folk på flygplatsen, men det är långt ifrån tomt.
Zayn tar mig hand och jag vänder mig om mot honom.
- You have to call me when you have landed in Sweden, säger han och kollar ner på mig.
Utan mina klackskor är jag ungefär två decimeter kortare än honom, så han är en bit längre än mig.
- I promise to call you, i've already told you that like a hundred times! säger jag och suckar lite.
Zayn ler.
- I'll se you in 14 days then! säger han och kramar mig.
Jag känner hur jag blir gråt färdig och torkar snabbt bort en tår från kinden.
- Babe, please don't cry! säger han snabbt när han märker att jag gråter.
- I don't want to go home and really realize that he's gone for real.. i want to stay here and pretend that everything is perfect. säger jag.
Jag känner hur det rinner massa mer tårar ner för min kind.
Zayn kramar om mig och jag lutar mitt huvud mot hans axel.
- It's going to be okey, säger han och kramar mig hårdare. "Everything is going to be alright."
Jag kliver av planet och sätter direkt på mobilen.
Jag har lovat Zayn att ringa honom så fort jag landat i Sverige, och jag bryter aldrig mina löften.
Bea går bredvid mig och drar sin rosa resväska efter sig.
Vi hade snabbt på morgonen åkt hem till vår lägenhet och hämtat de saker som behövdes ta med till Sverige innan vi sedan åkt vidare till flygplatsen.
Min mobil startar och jag letar snabbt upp Zayn's kontakt innan jag sedan ringer honom.
Inte många signaler går fram innan jag hör hans röst.
- Yeah it's Zayn?
- Hi.. im in Sweden now. Everything went well with the flight, säger jag och öppnar samtidigt dörren ut till bagage hämtnings banden.
- Great! I'm about to have lunch with the guys now, i will call you later babe! svarar han.
- Okey, have fun! Bye.
- Bye! säger han och vi avslutar samtalet.
Det har redan börjat komma väskor rullandes ut på bandet och jag ställer mig lite på tå för att se över folkmassan om min och Bea's väska kommer snart.
Jag ser de båda två komma rullandes och jag springer fram för att bära av dem.
De är inte så tunga med tanke på att vi inte packat ner så mycket eftersom vi har ganska mycket av våra gamla grejer kvar här i Sverige.
- Tack! säger Bea när jag ger henne sin väska.
Vi går med snabba steg bredvid varandra mot utgången.
Det första jag ser när vi kommit ut från bagagehämtningen, är mamma.
Jag börjar direkt gråta igen.
- Så, nu får vi försöka glömma det ledsna nyheterna för tillfället. säger Mamma när vi sitter i bilen påväg hem.
Hon har berättat i detalj för mig om vad som hänt med Farfar.
Hans lungcancer hade växt och tagit över nästan hela vänster lungan, det var inte möjligt att överleva en sådan här svårt cancer, hade läkarna sagt.
Två veckor efter det beskedet, det vill säga igår kväll, hade han inte orkat mer.
Mamma hade direkt ringt mig, och nu satt jag här i bilen hemma i sverige.
Mamma suckade lite efter en stunds tystnad.
- Vi får försöka se det som något positivt, han får vara med Farmor nu igen, säger hon och ler svagt mot mig.
Jag nickar men kollar sedan ut genom fönstret igen.
Det tog inte lång tid innan vi svängde in på uppfarten vid huset.
Jag såg min lillasyster öppna dörren och ut kom både hon och min moster.
Mamma stängde av bilen och jag klev ur.
Jag möttes av många kramar när jag komit innanför dörren. Nästan hela släkten var hos oss.
_____________________________________________________________________________________________
Sådär. Det var lite segt att skriva denna delen, för det var likssom en liten mellan del där det inte hände så mycket egentligen.
Hoppas ni tyckte om den iallafall.
Fortsätt kommentera för nästa del :)
Kram !
Skrivet av - Elina
Kommentarer
Postat av: Laura
Ni skriver jätte bra. Längtar tills nästa del.. Skriv skriv skriv :)
Postat av: Hedda
Men usch, börjar gråta även om jag inte känner farfarn och även om han inte ens är riktigt. Du/ni skriver riktigt rysligt bra!! :) xx Ska försöka övertala mig att det inte hänt på riktigt, tårarna bara strömmar. Är så känslig när det gäller sånt.
Postat av: ida
mer mer mer mer mer mer mer!!!!<3<3<3<33
Postat av: Annabell Johansson
SNÄLLA SKRIV MER!
Trackback
